Blogg

Genom åren, när min hud har varit i riktigt dåligt skick och jag helst velat stanna inne och aldrig mer visa mig offentligt har jag ofta tänkt på fåfänga, och irriterat mig på att jag, trots att jag inte betraktar mig som en fåfäng person, ändå bryr mig så mycket om mitt utseende. Det jobbiga med hudsjukdomar och hudbesvär, särskilt om de drabbar ansiktet, är ju att du aldrig kan gömma det men att det samtidigt ofta betraktas som en bagatell. Det är ju trots allt inget dödligt, inget livshotande, inget som egentligen förhindrar dig i vardagen – så om man mår dåligt av det handlar det egentligen handlar det mest om fåfänga – eller?

Som nordbor har många av oss lärt sig att se ner på fåfänga. Det är okej att vara fin, men det är inte okej att erkänna att man vill vara fin, och framförallt om du börjar bli lite äldre, då är du dessutom ganska omogen om du bryr dig om ditt utseende.

Men när ditt ansikte är täckt av plitor och rodnader så är det verkligen inte roligt att visa sig bland folk. Det må vara barnsligt, omoget och fåfängt, men det är också i längden väldigt tärande. Du vet att alla ser det, du vet att det ser otrevligt (läs: äckligt) ut, och du vet att en del också tänker ”men varför gör hon inget åt det, slarvar hon med rengöring/ hudvård/ kost?” – men i slutändan kan du inte göra något åt det. Jag använde i flera år flera lager med mineralsmink för att försöka dölja hur min hud såg ut, men hur mycket det faktiskt döljer kan ju diskuteras – även om det kändes bättre att dölja det värsta störde det mig också att alltid ha tjockt med smink som kunde kleta av sig och som alltid började krackelera framåt eftermiddagen.

Lika knäckande som faktumet att man är obekväm med sitt utseende, är pendlingen mellan hopp och förtvivlan som man lätt råkar ut för. Det här att på kvällen tvätta ansiktet och tänka ”Men nog ser det ut att läka lite nu”, och sedan vakna på morgonen till tio nya plitor trots att man precis hade hoppats på en förbättring.

Och var ville jag komma med detta? Jo, att det faktiskt spelar så himla stor roll att man är bekväm i sin egen hud. Hetta, rodnad, svidande och kliande går att rationalisera bort och leva med (det gjorde det i alla fall för mig), men för en del av oss påverkas hela vardagen när huden i ansiktet inte mår bra. Jag är varje morgon så himla tacksam över att inte vara täckt av plitor; att kunna gå ut utan att först lägga 5 minuter på att sminka bort det värsta; att kunna träffa nya människor och inte tänka att de första de ser är min hud. Min hud är långt ifrån perfekt, det dyker fortfarande upp plitor med jämna mellanrum, huden kan hetta om jag äter eller dricker något jag inte ”tål”, men skillnaden jämfört med samma tid förra året, när jag för första gången började med Q for Skin är helt enorm! Självklart är det inte hela världen, det förändrar inte livet i stort, men lättnaden att inte bara se sin hemska hud när man ser sig i spegeln är obeskrivlig :-)